när ingen vet, när ingen ser
åh, jag känner mig så tom. så otroligt tom bara, jag vet inte vad eller varför. men man får liksom en känsla av att man är tom i hela kroppen, i lungorna, i magen, i hjärtat. bara allmänt tom. och jag vet inte varför, den bara sitter där. känslan alltså, och den tränger sig djupare och djupare in, i dig.. och jag lovar, det hjälper inte att äta. jag har provat. jag hatar den hära känslan, den är inte bara i kroppen utan även i huvet, i hjärnan. jag förstår ingenting, och det är denhär känslan som får mig att tänka på meningen med livet, varför allting finns, varför jag finns, varför jag inte vet det, varför man måste gå i skolan, varför man måste leva, varför man måste dö? varför man inte bara lika gärna kan dö nu meddetsamma eftersom att det ändå inte finns någon mening med livet, vad som finns utanför jorden, varför allt inte blir som jag vill, varför inte folks känslor alltid passar varandra, varför en människa ska behöva vara ledsen.. åh jag blir frustrerad nu, damn
lycklig som då, tack!
förlåt amina om jag fick dig på dåliga tankar, för jag vet att du liksom jag inte gillar dethär. tänk inte på det kompis!
shit vad jag är emo
