EVELINAS

jag saknar min morfar, jag saknar den man han var, hur stark och kry han var. han var verkligen min superman, det var han. när jag var liten, hade han alltid en grop i sin säng som jag fick sova i. oskar och jag bråkade alltid om vem som skulle få sova i gropen och vem som skulle få sova på utsidan. vi båda tyckte ju att det var "min" grop. men den tiden är över för länge sen, och mina yngsta kusiner har nog inte ens fått prova ligga i gropen. dom har gått miste om något riktigt rejält, som aldrig hann lära känna morfar för den underbara karln han var. men nu är han trots det, allt för gammal, och det smärtar att tänkas på, men han kommer ALDRIG bli densamma igen. han kommer inte klara av det. han alltid varit en så stark och snäll förebild för mig, för oss alla, och jag kommer aldrig glömma honom. så nu, även fast det gör ont att bara se honom sitta där och försöka säga ord som delvis knappt kommer ut ur hans mun, så ska jag åka dit! jag ska hälsa på honom och ta vara av den sista tiden, han har, vi har, tillsammans!
för jag har alltid älskat dig, min hjälte

så svag, så vacker, så älskad